Ett Gudsmöte
Detta som jag nu vill berätta om hände under konferensen i Vårdsberg i början av september med Rick och Cynthia Hayes från Skottland. Vid en samling hade ämnet handlat om inre helande. Mellan de olika samlingarna var det raster för fika och mat. Under en av fikarasterna (som skulle visa sig bli en väldigt lång fikarast…) händer detta som min gamla mor skulle ha sagt ”Detta var ju oförtänkt”!
Vi d.v.s. min make Alf, Cynthia och jag sitter och pratar ensamma om livets frågor, ostörda ute vid en trädgårdsmöbel (övriga hade återvänt till samlingen). Osökt kom vi in på helandet då Alf för ca 4 ½ år sedan drabbades av en kraftig stroke. Han blev naturligtvis omsluten med förbön av Cynthia och litet trevande lägger jag min hand också på hans axel allt medan jag känner av mina tvivel…
Utan att igentligen förstå eller ha för avsikt att prata om mej själv, börjar jag sedan bekänna, helt öppet!.. om mina tvivel på helanden över huvud taget. Jag kanske till och med kan vara ett hinder för helandet p.g.a. av mina tvivel? Gråten kommer fram ohejdat. Jag berättar på knagglig engelska (”svengelska”) för Cynthia om min mor som fick en tumör på lilla hjärnan och blev halvsides förlamad på ena sidan efter operationen. Jag var då 12 år. Efter detta och i vuxen ålder träffar jag så en man, gifter mej, men han går bort i cancer efter knappa 7 år. Därefter träffar jag min Alf i mogen ålder som alltså fick en stroke som jag berättade förut. Som alla förstår har jag ju bett om att de alla skulle bli friska, men så har det inte blivit vilket har både smärtat mej och fått mej att tvivla på Guds helande. Detta kändes mycket ”skämmigt” att utelämna vår himmelske Far på detta sätt men det bara rann ur mej.
Cynthia är helt lugn och börjar samtala med mej i tröstande ordalag och menar att så inte var fallet att mina tvivel skulle kunna hindra Gud från ett helande. Hon frågar mej om hon får be för mej och naturligtvis får hon det. Hon säger: ”Vi skall nu be den Helige Ande att uppenbara sig för dej och förklara vad som kan vara orsaken till dina sår”…..Oj, tänker jag! Hur skall det här gå till? Jag som bara pratar lite ”svengelska”? Det är ju inte så stor idé om hon inte begriper vad jag säger!! Jaa, det var bara att finna sig i den sits man hamnat i och försöka lyssna till Herrens röst.
Efter en stund frågar hon om jag hört något? Jag var mycket trevande för jag hade inte uppfattat något, men börjar ändå på engelska berätta om att det kanske började när min förra man Gunne gick bort? Jag beskrev hur det kändes då och vad jag upplevde…..men så händer något som jag aldrig varit med om förut, något tar över mitt språk!! Jag börjar prata engelska flytande! Jag hör att jag pratar på som aldrig förr, helt otroligt och mycket skickligt….
Hör hur jag beskriver min ensamma barndom och uppväxttid fram till 7 års ålder då jag fick mina första lekkamrater. Det fortsätter med beskrivning hur jag tvingade mej att bli vuxen när min mamma blev sjuk, skulle vara så duktig, hade ingen att prata med om det som hänt. Mina två systrar var ju så pass mycket äldre än mej och jag märkte av hur ledsna de blev av det som hänt, än det jag själv tillät mej känna. Det fortsätter med Gunnes bortgång och nu senast då Alf fick sin stroke, hur jag beskriver att ensamhetskänslan på nytt tog ett grepp om mig för att plantera in sig i en vrå inuti mej.
Inte kunde jag väl ana att allt igentligen handlade om: Ensamhet!!
Efter en stund börjar Cynthia be och uppmanar mej att jag skall be efter henne med samma ord. På svenska blev bönen så här: ”Jag överlämnar nu min ensamhetskänsla till dej Gud och vad kan jag nu räkna med att få av dej i stället?” Lyssna nu säger Cynthia! Hör du något? Nää tänker jag, men så plötsligt! Poff o poff inom mej starkt! Det här måste vara Guds kraft tänkte jag och Cynthia kände av den också! Jag blev så oerhört glad för jag kände då: Han är med mej!!
Nu kan jag säga ”adjö till ensamheten”! Försök inte komma igen för då vet jag, jag är inte ensam! Han är med mej!